Mer än 7500 artiklar i lager klara för leverans
🎄 Retur till 31.01.2025
Din partner inom astronomi
Magasin > Tillämpning > Observation > Fem magnifika planetariska nebulosor: Så hittar du Timglasnebulosan, Ringnebulosan och Snowball Nebula
Tillämpning

Fem magnifika planetariska nebulosor: Så hittar du Timglasnebulosan, Ringnebulosan och Snowball Nebula

Planetariska nebulosor: Vad är det? Hur kan jag observera dem? Låt oss ta en tur till de fem vackraste objekten du kan observera med ditt teleskop.

Hantelnebulosan M 27 i stjärnbilden Räven, foto: Marcus Schenk Hantelnebulosan M 27 i stjärnbilden Räven, foto: Marcus Schenk

"Jaha, en nebulosa."
Denna lite torra kommentar fick jag nyligen höra när jag lånade ut mitt teleskop. En del människor visar ingen större entusiasm första gången de ser genom ett teleskop.
Varför är det så?
För att de inte vet vad de observerar. Men det är viktigt att veta historien bakom ett objekt, vad vi faktiskt ser.
När jag förklarade det, kom äntligen reaktionen: "Wow!" Det blir bra mycket roligare att observera när du har lite bakgrundsinformation.
I den här artikeln presenterar jag fem intressanta planetariska nebulosor för dig. Med instruktioner för hur du hittar dem.
Men först: låt oss snabbt ta reda på vad som faktiskt ligger bakom dessa mystiska objekt.

Vad är planetariska nebulosor?

Planetariska nebulosor räknas till deep-sky-objekten och ligger långt bortom vårt solsystem, på många ljusårs avstånd. Dessa nebulosor var ursprungligen stjärnor som vår egen sol.
Stjärnor föds, växer upp och blir gamla precis som människor. Självklart är de inte levande organismer i ordets rätta bemärkelse, men de genomgår en transformation. Dessa processer tar dock miljontals och miljarder år.
Planetariska nebulosor med sina centralstjärnor var en gång röda jättar. Stjärnor som blåstes upp i slutet av sina liv och förbrände allt väte i sina kärnor till helium, samtidigt som deras yttre skal förstorades. På grund av bristen på strålningstryck inifrån drog de ihop sig, stötte bort massa gång på gång och slutade till sist som vita dvärgstjärnor – inte större än en planet.

Så här ser livscykeln ut för en stjärna med upp till 1,5 solmassor. Så här ser livscykeln ut för en stjärna med upp till 1,5 solmassor.

Dessa stjärnrelikter uppstår från stjärnor med upp till 1,5 solmassor och uppnår senare yttemperaturer på ungefär 30 000 – 150 000 K. Den utslungade nebulosan består av väte, helium och syre och expanderar ofta med omkring 25 kilometer per sekund. Vi ser den eftersom den tänds av den vita dvärgen genom att intensiv ultraviolett strålning exciterar gasen. När astronomer med hjälp av spektroskopi tar sig en närmare titt på nebulosan kring denna stjärnrelik, kan de upptäcka fascinerande information om hur den tidigare stjärnan levt och vad den bestått av.
Ursprunget till termen "planetarisk nebulosa" går tillbaka ända till 1700-talet. När Wilhelm Herschel observerade de första planetariska nebulosorna omkring 1764 tyckte han att de såg ut som de stora planeterna i vårt solsystem. I själva verket var detta antagande också visuellt begripligt, eftersom dåtidens teleskop ofta hade en låg upplösning. Detta är bakgrunden till deras vackert klingande namn.

Rökmoln från urminnes tider

Precis som allt annat i universum förekommer planetariska nebulosor i olika åldrar. Yngre exemplar är kanske bara 2 000 år gamla, och då upplever vi dem som kompakta, ljusa nebulosor. De allra äldsta kan vara 10 000 år gamla, och är då mycket utsträckta och kan bara ses under en mörk himmel. Eftersom gasmolnet som en gång slungades ut från stjärnan hela tiden expanderar, blir nebulosan så småningom osynlig och försvinner ut i den vidsträckta rymden.

Observation av planetariska nebulosor

Det sägs ofta att nebulosaobjekt bör observeras under en mörk himmel. Men detta gäller inte för några av de kompakta planetariska nebulosorna. Vissa kan du faktiskt observera direkt från staden eller åtminstone från områden med måttligt mörk himmel.
Om du tror att en planetarisk nebulosa alltid ser likadan ut, tänk igen. De kan ta olika former och kategoriseras därefter.

Dessa inkluderar:
– Ringar
– Skivor
– Hantelformade eller timglaslika former
– Oregelbundna former

Det ger en skön känsla när du direkt känner igen de olika formerna under observationen. För de mer utspridda nebulosorna är det intressant att observera OIII-linjen av dubbeljoniserat syre med ett OIII-filter. Om du använder ett större teleskop med en öppning på 200 mm eller mer, kan ett sådant filter vara användbart.
För kompakta nebulosor kan du ofta hoppa över filtret och förstora betydligt mer. För ljusa nebulosor är en klar himmel mindre viktig. OIII-linjen, med eller utan kontrastförstärkning, är en höjdpunkt när du observerar planetariska nebulosor. Den lyser i den gröna delen av det synliga spektrumet (vid 495 och 500 nanometer) och det är just här vårt öga är mest känsligt. Därför ser vi en grönaktig färg i vissa nebulosor.

1. M 27 – Den gröna fyren i rymden

I Messiers katalog finns endast fyra planetariska nebulosor. En av dem är Hantelnebulosan M 27, som också är en av de ljusstarkaste av sitt slag på himlen. Den upptäcktes 1764 av Charles Messier och beskrevs första gången av John Herschel som en hantelform. När vi tittar på Hantelnebulosan ser vi omedelbart en hantel eller en slags timglasform. Denna ljusstarka del representerar dock bara en del av nebulosan; på bilder med lång exponering kan vi även se en rund nebulosahalo som omger timglaset.

Hantelnebulosan, foto: Carlos Malagón Hantelnebulosan, foto: Carlos Malagón

M 27 är ganska stor med en utbredning på tre ljusår och en ålder på omkring 9 000 år. Dess gröna färg dominerar när du betraktar den genom ett teleskop. Den ljusstarka centralstjärnan på 13,5 m syns tydligt i ett 8-tums teleskop. De båda kupolliknande bågarna, eller "öronen", på varje sida av timglaset syns också i mindre teleskop vid ungefär 50x förstoring.
För våra observationer räcker det med en bra mellanstor kikare med 10x50 eller en större kikare på 20x80. Men om du använder ett litet 4-tums teleskop eller ett medelstort 6-tums teleskop får du ett ännu bättre resultat, det är dessutom enklare. Det finns naturligtvis inga övre gränser: I ett teleskop på 12 tum framträder olika detaljer.
Börja dina observationer tidigt under hösten. Sommarstjärnbilderna börjar närma sig horisonten, men vi vill fortfarande greppa Hantelnebulosan. Den ligger i stjärnbilden Räven, som nybörjare ofta missar eftersom den verkar så liten och endast består av två ljusa stjärnor. Du ser den mellan Svanen och Örnen. Har vi hittat M 27? Inte riktigt ännu.
För detta behöver vi stjärnbilden Pilen. Du hittar denna kompakta stjärnbild bredvid Räven, i riktning mot Örnen. Pilen är visserligen liten men distinkt, och ser verkligen ut som en pil.
Rikta sökaren mot den yttersta stjärnan på pilspetsen. Flytta dig sedan parallellt ungefär en grad mot stjärnbilden Svanen. Följ sedan en liten båge med tre 6,5–7,1 m ljusstarka stjärnor och du kommer automatiskt till Hantelnebulosan.

Sökkarta för Hantelnebulosan, Stellarium Sökkarta för Hantelnebulosan, Stellarium

Två effektiva observationsmetoder

Ser du inte objektet ordentligt? Då kan dessa tips hjälpa dig:
Filterblinkning: Använd ett OIII och/eller ett UHC-filter och placera det i ett filterhjul. Observera växelvis och snabbt med och utan filter, och du kan märka ett blinkande i okularet.

Fieldsweeping: Rör teleskopet lite fram och tillbaka så att stjärnorna förflyttar sig i okularet. Nu kan den svaga nebulosan plötsligt dyka upp. Vi uppfattar föremål i rörelse tydligare.

2. M 57 – Den skira rökringen

Ringnebulosan M 57 är ett sommarobjekt och tillhör de mest kända planetariska nebulosorna. Precis som på en sightseeingtur är det en av de höjdpunkter som du måste se och som du kommer att vilja besöka om och om igen.
1779 upptäcktes Ringnebulosan av observatören Antonie de Darquier de Pellepoix. Kort därefter lade Charles Messier till den i den berömda Messierkatalogen, en förteckning över relativt ljusa nebulosor och galaxer som är oumbärlig för amatörastronomer. På den tiden var folk förbryllade över nebulosans verkliga natur. Till en början antog man att det rörde sig om en stjärnhop.

Den vackra Ringnebulosan, fotografi: Carlos Malagón Den vackra Ringnebulosan, fotografi: Carlos Malagón

I själva verket var objektet en gång en stjärna som vår sol, som svällde upp och blev till en vit dvärg. Starka stjärnvindar blåste och för ungefär 20 000 år sedan bildades Ringnebulosan. Den är svagt oval och har en skenbar utsträckning på nästan 100 bågsekunder, vilket gör den ungefär dubbelt så stor som Jupiter. Gashöljet expanderar stadigt med 50 kilometer per sekund. Det innebär att den växer med en bågsekund per århundrade. I verklig diameter är Ringnebulosan ett ljusår tvärs över och befinner sig 2 300 ljusår från jorden.
Du kan hitta den med en 15x70 eller 20x80 stor kikare, men då framträder den endast som en punkt. Dess skira rökring kan du med häpnadsväckande tydlighet se i ett teleskop med en förstoring på 100x. Om du observerar noggrant kan du upptäcka områden med varierande ljusstyrka.
Hur hittar du Ringnebulosan? Den gömmer sig i den lilla stjärnbilden Lyran, som står högt på himlen under sommarmånaderna. Huvudstjärnan heter Vega och är en av de första stjärnorna att synas på himlen under skymningen. Lyran ser ut som ett parallellogram med sina huvudstjärnor. Ringnebulosan hittar du enkelt mellan de två nedre stjärnorna Sulafat och Sheliak.

Sökkarta för Ringnebulosan, Stellarium.




Sökkarta för Ringnebulosan, Stellarium.

3. NGC 7662 – En snöboll i rymden

Blå snöbollsnebulosan eller Blue Snowball är namnet på en vacker planetarisk nebulosa på hösthimlen med en skenbar ljusstyrka på 8,3 m. Dess distinkta blå färg, som också gav den dess namn, kan ses i teleskop av alla storlekar.
William Herschel upptäckte den år 1784 och beskrev den som en planetliknande skiva med en diameter på 15 bågsekunder. Man kan lätt föreställa sig hur samtida observatörer kunde förväxla en sådan nebulosa med en planet som Neptunus, särskilt på grund av färgen.

NGC 7662 – Blå snöbollsnebulosan, bild: Bernd Gährken NGC 7662 – Blå snöbollsnebulosan, bild: Bernd Gährken

Den Blå snöbollsnebulosan, 6 000 ljusår bort, framträder som så blå för oss eftersom den lyser mycket starkt i OIII-linjen i spektrumet vid 500 och 495 nm, vilket vi uppfattar som en blågrön färg. I dess inre sitter en mycket het vit dvärg med en yttemperatur på 75 000 Kelvin. Tyvärr kan vi inte se centralstjärnan ens med de största amatörteleskopen. En anledning kan vara att nebulosan helt enkelt är för diffus, även i mitten, och att centralstjärnan därför inte har någon chans att titta fram.
Redan i en kikare eller ett teleskop med låg förstoring ser vi en blå prick som inte går att skilja från en stjärna. Detta gör det svårt att känna igen den direkt om du inte från början vet exakt var den befinner sig. Den åtföljs av flera ljusstarka stjärnor.
Vid en något högre förstoring, runt 30x, ser vi en liten skiva som snarare framstår som oval än rund. Nu kan vi även märka dess diffusa utseende som klart skiljer den från en stjärna. På grund av den höga ytljusstyrkan kan vi utan problem förstora mer, och vid 150 till 200x upptäcker vi ett ljust yttre område och ett något mörkare inre.
Hur hittar vi den Blå snöbollsnebulosan?
NGC 7662 ligger i ett område som är ganska fattigt på ljusstarka stjärnor. De ljusstarka huvudstjärnorna i de angränsande stjärnbilderna ligger ungefär 10°–15° bort. Halvvägs från den vänstra stjärnan i rektangeln, Alpheratz, mot stjärnbilden Cepheus kommer du att stöta på en kedja av tre stjärnor med ljusstyrkan 3,8 till 4,2 m. Använd sökaren för att orientera dig mot den nedre stjärnan ι And och rör dig två grader åt väster.

Sökkarta för den Blå snöbollsnebulosan, Stellarium Sökkarta för den Blå snöbollsnebulosan, Stellarium

4. NGC 6826 – Den blinkande planetariska nebulosan

Bland objekten på himlen finns det många udda företeelser, till exempel den blinkande planetariska nebulosan NGC 6826. Du läste rätt: När vi observerar denna nebulosa blinkar den faktiskt.
Hur är detta möjligt?

Det är ingen astrofysikalisk effekt, utan förklaringen ligger dold i ögats fysiologi, där bilden växelvis träffar känsliga och icke-känsliga delar av näthinnan.

NGC 6826: Den blinkande planetariska nebulosan, Bild: Bernd Gährken NGC 6826: Den blinkande planetariska nebulosan, Bild: Bernd Gährken

NGC 6826 kan du observera även med små teleskop. På grund av den blinkande effekten är den till och med mer fascinerande än med stora teleskop. Med en ljusstyrka på 8,8 m hittar du den relativt enkelt i stjärnbilden Svanen. Trots det är det inte så lätt att känna igen den vid första anblicken, eftersom den vid en liten förstoring framstår som extremt kompakt. Initialt ser du bara den ljusa centralstjärnan. Därför måste du redan från början veta var du kan hitta denna "lilla stjärna".
När du har hittat den, använd direkt en 100x förstoring, så märker du genast den 10,6 m ljusstarka centralstjärnan. Men var är nebulosan? Den har en kompakt och mycket rund form. Observerar du den på vanligt sätt ser du den inte. Tittar du istället lite förbi centralstjärnan dyker, som genom ett trollslag, nebulosan upp i okularet. Varva mellan direkt- och sidoblick. Då börjar den blinka, försvinner och dyker upp igen.
Denna fascinerande effekt ser du endast i mindre teleskop: Den skapas genom tekniken med direkt observation (när vi tittar direkt på objektet) och indirekt observation (när vi tittar snett förbi). Effekten syns bara när objektet ligger vid teleskopets perceptuella gräns.
Hur hittar du nebulosan?
På vänstra vingen av Svanen (eller om du ser Svanen som ett kors, på höger sida) hittar du stjärnorna Delta Cyg och Iota Cyg, däremellan den 4,4 m ljusstarka stjärnan Theta Cyg. Rör dig cirka 50 bågminuter, ungefär en grad, till en stjärna med 6,2 m. Därifrån är det ytterligare 24 bågminuter till den blinkande planetariska nebulosan NGC 6826. Om du använder en liten förstoring och ett extremt vidvinkelokular kan du se nebulosan och även stjärnkedjan, om du placerar Theta Cyg vid kanten av synfältet.

Sökkarta för den blinkande planetariska nebulosan, Stellarium Sökkarta för den blinkande planetariska nebulosan, Stellarium

5. M 76 – Den planetariska fjärilen på himlen

5. M 76 – Den planetariska fjärilen på himlen

Den är känd som Lilla Hantelnebulosan, Hantelnebulosans lillebror, Fjärilen och ibland även som Korknebulosan: M 76 är en av de fyra planetariska nebulosorna i Messierkatalogen. Även fast den är den svagaste bland dem, erbjuder den en vacker observationsupplevelse. Om du ger dig ut på jakt med kikaren måste du veta exakt var du ska leta och ha viss erfarenhet av astronomisk observation. Trots detta kan du beundra den med en något större 20x80 kikare, där den framträder som en liten nebulös fläck. I teleskopet avslöjar den dock sin fulla prakt.

Vad döljer sig bakom detta objekt? En tät dubbel centralstjärna med nästan 18 magnituders ljusstyrka och en yttemperatur på 140 000 Kelvin. Nebulosan som utgår från dessa stjärnor ligger 2 500 ljusår bort och expanderar med en hastighet av 50 kilometer per sekund eller 180 000 kilometer i timmen. Som jämförelse kan nämnas att rymdsonden Voyager 2, som har färdats genom rymden sedan 1977, kommer upp i 48 000 kilometer i timmen och har färdats 18 miljarder kilometer sedan den skickades upp.
Vid mycket låg förstoring verkar M 76 nästan stjärnlik eller rund. Det är först vid 50 till 60x som dess korkliknande, långsträckta utseende blir tydligt. Med ett 100 mm teleskop, och vid lämplig förstoring, kan du urskilja en delad struktur – tidigare trodde man till och med att det var två nebulosor. I ett medelstort teleskop ser du två ljusa områden i öst och väst, nästan som en struktur, med en mörk linje i mitten. Med ett OIII-filter eller UHC-filter under en mörk himmel går det ibland att se två små bågar som slingrar sig ut från nebulosan.
Hur hittar du nebulosan?
På hösten står M 76 högt på himlen och är därför lätt att observera. Att hitta den kan vara något knepigare. Grovt sett orienterar vi oss mellan stjärnbilderna Cassiopeja och Andromeda: Nästan precis mitt emellan hittar du Lilla Hantelnebulosan. Två medelstarka stjärnor med ljusstyrkor på 3,5 och 4,0 m finns i närheten. Den första – Ypsilon And – är den ljusstarkaste, och från den rör du dig drygt 2 grader längre bort (mot Cassiopeja) till den andra stjärnan – Phi Per. Därefter är det inte långt kvar: Bara ungefär 50 bågminuter och du har nått ditt mål.

Sökkarta för Lilla Hantelnebulosan, Stellarium Sökkarta för Lilla Hantelnebulosan, Stellarium

Slutsats

Dessa fem planetariska nebulosor hör till mina favoriter, som jag aldrig får nog av. Det känns som att man upptäcker något nytt varje gång. Vilken av nebulosorna tänker du observera någon av de kommande nätterna?

Kanske kan du ta dig tillbaka lite till Wilhelm Herschels tid när du observerar och fråga dig själv vad du egentligen ser.

Trevlig observation!

Författare: Marcus Schenk

Marcus är en stjärnskådare, innehållsskapare och bokförfattare. Sedan 2006 har han hjälpt människor att hitta rätt teleskop – idag via texter och videor. I sin bok "Mein Weg zu den Sternen für dummies Junior" visar han unga människor och de som ännu är unga i sinnet vad de kan upptäcka på himlen.

Som kaffejunkie skulle han helst ha sin espressomaskin med sig även under stjärnhimlen.