M 10 och M 12 – Tvillingpar på försommarhimlen

Korta avstånd gör jämförelsen av dessa två klotformiga stjärnhopar i Ormbäraren till ett nöje – vilken syns tydligast?

Det finns få objekt på stadens natthimmel som ligger så nära varandra som M 10 och M 12. De bägge klotformiga stjärnhoparna lyser ungefär lika starkt (M 10: 6,6 m; M 12: 6,1 m) och befinner sig kartografiskt bara cirka 2° från varandra, vilket ofta gör att de kallas "tvillingparet i Ormbäraren".

Trots att båda objekten på kartan ser ganska vilsna ut i en stjärnfattig region, är de relativt lätta att hitta. Vid samma deklination som M 10 och M 12, cirka –4°, finns en ganska framträdande samling av ungefär ett halvt dussin stjärnor. De två ljusaste av dem, ε och δ Ophiuchi, är tydligt synliga redan i sökaren. Från denna stjärnformation svänger du resolut 10° åt öster, genom ett område med få stjärnor, för att nå 30 Ophiuchi, en stjärna av 5:e magnituden. Därifrån är det bara en blinkning till M 10, som ligger 1° västerut.

Det som framför allt är intressant är en jämförande observation av M 10 och M 12, vilket är lätt att göra tack vare att de ligger så nära varandra sett från oss. Det första du märker är att M 10, trots att den är den svagare stjärnhopen, kan observeras tydligare än M 12 med en relativt liten 80 mm refraktor. Den senare framstår i jämförelse med M 10 som något svagare, mindre, mer flyktig och mindre "tydlig" i sin granulation än sin tvilling.

M 10 har dessutom fördelen att den åtföljs av en liten stjärna i sydost, vilket även vid högre förstoringar kan tjäna som ett utmärkt hjälpmedel för fokusering: om du ställer in stjärnan skarpt blir även stjärnhopen tydligare och mer kontrastrik.

Överraskande nog erhålls ett annat observationsresultat när du byter till en 120 mm refraktor. Nu blinkar visserligen enskilda stjärnor i M 10:s halo fram vid 120x förstoring, särskilt om du använder tekniken med indirekt seende. Men överlag är granulationen i den faktiskt svagare M 12 tydligare än i M 10. M 10 verkar tätare och mer koncentrerad, medan M 12 framstår som lösare och mer utbredd, vilket förmodligen är anledningen till att det går lättare att urskilja enskilda medlemmar i dess yttre halo jämfört med M 10.

Generellt sett förblir observationen av de båda klotformiga stjärnhoparna från stadsmiljöer en mycket subjektiv upplevelse. Varje stadsastronom har säkert sina egna, ibland avvikande, erfarenheter.

Författare: Karl-Peter Julius / Licens: Oculum-Verlag GmbH